”Jag känner mig hemma här!”

På en hästgård i Sikeå bor Anneli Lövgren. När hon var liten lärde hon sig att försöka göra en god gärning varje dag. Det är någonting som har levt kvar med henne genom livet. Idag är Anneli en av många fantastiska förare som ser till att Västerbotten rullar på.

Hej Anneli! Vem är du?
En glad hästtjej som är född och uppvuxen i skärgårdskommunen Åkersberga norr om Stockholm. Jag har flyttat runt i Sverige och kört buss på många ställen. Jag har fått se mycket av Sverige som är ett fantastiskt land!

Hur kommer det sig att du blev bussförare?
Jag hade en kollega när jag arbetade som säljassistent, som körde extra som busschaufför. Han övertalade mig att ta busskort, för han trodde jag skulle gilla det. Det gör jag verkligen och i år är det 19 år sen jag började köra buss. Jag började köra i Norrtälje, där jag sen blev linjeutbildare och lärde andra förare att hitta i Norra Storstockholm. 

Hur trivs du med yrket idag?
Efter så många år älskar jag fortfarande mitt jobb! Jag får sitta och åka runt och se vackra ställen, prata med trevliga passagerare och lyssna på musik.

Vad gör du när du inte kör buss?
När jag var yngre spelade jag teater, vilket jag älskar! Men nu har jag i stort sett bara tid för hästarna. Det är otroligt vackra djur och ger mig så mycket energi. Att ha ett nära samspel mellan mig och hästen, bara vi två ute i naturen tillsammans är så härligt! Att hålla på med djur gör att du måste vara här och nu. Det ger så mycket kärlek och energi. Sen är det superbra träning för hela kroppen att rida. Man tränar balans, koordination och muskler i hela kroppen. 

Nu bor du på en hästgård i Sikeå?
Ja. Jag och min sambo bodde i Norrtälje och letade efter en gård lite norrut i Sverige. Huxflux fanns det jobb för oss båda i Umeå, så på 2 ½ vecka hade vi packat alla saker, fixat stallplats och flyttat till Robertsfors där det fanns en ledig lägenhet. Så småningom köpte vi en hästgård i Sikeå, strax utanför Robertsfors. Nu har vi bott här i Västerbotten i 5 ½ år. 

Trivs du?
Ja! Jag känner mig hemma här. Min pappa kommer från Luleå, så jag har släkt både där och i Umeå. Efter jag flyttade hit lät jag en vän till mig att släktforska. Då visade det sig att min släkt på 1700-talet och 1800-talet levt och jobbat i Robertsfors med omnejd. Det visste jag inte när jag flyttade hit! Robertsfors är ett trevligt samhälle. Här finns det mesta och människorna är trevliga och lätta att få kontakt med. Att det ligger nära havet gör att jag trivs extra bra!

Ditt yrke som bussförare verkar ge mycket frihet?
Om du tar busskort är du aldrig helt arbetslös. Du kan flytta nästan var som helst och ändå ha arbete. Det inger en känsla av frihet. Du är inte instängd vid ett löpande band. Det hade jag aldrig klarat av! Jag älskar att vara ute på vägarna. Det är en häftig känsla och ett stort ansvar att köra ett stort fordon, fullt med människor. Det är lite av en livsstil att arbeta som busschaufför.

När är jobbet som roligast?
När det är bra väder och när jag har en bra buss, trevliga passagerare, kör favoritlinjen och har bra musik på radion. När jag får köra på krokiga grusvägar och gärna ute på öar i skärgården trivs jag som bäst! Här i Västerbotten finns generellt många trevliga passagerare. Många är stammisar som man lär sig namnen på och man vet var de ska av. Skellefteå Buss yttergarage i Sikeå där jag arbetar är ett litet, bra och personligt garage. 

Du körde Alla hjärtans dag-bussen, eller hur?
Ja! Tidigare har jag pyntat min buss själv. Jag älskar sånt! Jag försöker göra något extra på alla högtider. På midsommar har jag blomkrans på huvudet och på julen en tomteluva. Det är otroligt uppskattat!

Har du något speciellt fint minne som förare?
Jag får höra många livsöden och träffa många människor. En del åker bara med en sväng och vill ha lite sällskap och se sig omkring. Det är roligt! Här kommer dock ett minne som har fastnat lite extra. Jag körde en linje i Stockholm. En dag åkte ett mycket gammalt par med på bussen. När det skulle av klev mannen av först och hjälpte sen kvinnan av bussen. Han var så mån om henne och de var så otroligt gulliga tillsammans, pussades och höll om varann. Jag frågade hur länge de hade varit tillsammans och de svarade att de hade varit gifta i 70 år och att de hade varit jättekära i varandra hela livet. Det fastnade hos mig. Tänk att få ha och uppleva den kärleken! Sen är det lika trevligt att få ta del av andra människors tankar, men det där var något som levt kvar hos mig.