Du blir aldrig fullärd

Livet är kanske som bäst på när han får sitta på pass en lite kylig höstmorgon när solen går upp, träden gnistrar av frost och allting är lugnt och stilla. Hans devis är att du aldrig blir fullärd som förare. Möt Göran Nyström, en erfaren och omtyckt kollega, lärare och bussförare.

Vem är du, Göran?
Jag är egentligen gammal lastbilschaufför. Jag är född in i en åkarfamilj och har suttit bakom ratten hela livet. Farsgubben hade åkeri så det blev att hoppa på där, men det hade lika gärna kunnat bli något annat. 2008 sadlade jag om och började köra buss och det var verkligen ett lyft! Buss är socialt på ett helt annat sätt och folk som dras till det här yrket är nog sociala och pratsamma till naturen. Tack vare alla resenärer du möter blir jobbet omväxlande. Det händer saker hela tiden och du pratar hela tiden med nya människor. Många sätter sig långt fram i bussen och berättar om sig själva. Ibland är det kanske för att de inte har någon annan att prata med. Då blir du nästan lite som en kurator, någon som lyssnar.

Var bor du?
Jag bor i Hörnefors, tre mil söder om Umeå. Det är en fin gammal bruksort som genomgått en förändring. Förut jobbade 90 procent av alla på bruket. Nu är det väldigt blandat och många jobbar inne i stan. Många barnfamiljer har flyttat in, orten har föryngrats och blandats upp och känns levande. Hörnefors är en bra plats att leva och växa upp på.

Hur är jobbet som förare i dag?
Att köra buss har alltid varit och är fortfarande väldigt trevligt! Just nu kör jag både lokalt i Umeå och regionalt i kranskommunerna, men jag jobbar också med utbildningar för yrkeskompetensbevis inom Transdev. I uppdraget åker jag över hela Sverige och träffar många förare från andra depåer, vilket är både trevligt och oerhört utvecklande.

Men du börjar närma dig pensionen hörde jag?
Det stämmer, jag håller på att sakteliga dra mig tillbaka och trappa ned. Det känns skönt!

Hur har det varit att köra buss under Corona?
Det har varit ett speciellt år. Från början var jag rädd och försiktig, men jag upplever att det har gjorts bra åtgärder. Framdörren har stängts och de främsta raderna har fått förbli tomma så vi har haft några meter till godo. I stadstrafiken har det varit lite för fullt ibland, men det kan vara svårt att planera för. Vi gör så gott vi kan.

Har du något speciellt minne från vägarna som du gärna delar med dig av?
Många, men jag kan ta ett. En gång klev det på ett yngre par och köpte en enkelbiljett var. De var uppklädda så jag antog att de skulle ut på roligheter. När kvinnan köpte sin biljett så sa jag att ”Oj, oj, oj, där fanns det minsann deg på kontot”. När mannen sedan köpte sin biljett så sa jag ”Aj, aj, har du verkligen råd med det här? Ser lite knapert ut”. De gick och satte sig men jag såg hur de pratade med varandra. Efter en stund kom killen fram igen och frågade lite nervöst: ”Du, kan du verkligen se hur mycket jag har på kontot?” Det är lite det som är roligt med att köra buss. Att heja på, prata och skoja med människor. Annars har vi också en väldigt fin gemenskap i fikarummet där vi ofta delar med oss av historier och upplevelser från våra turer, ventilerar tankar och stöttar varandra.

Hur är det att utbilda andra?
Det är väldigt lärorikt. Jag har en devis i livet: Du blir aldrig fullärd. Du får ständigt nya kunskaper och intryck som får dig att utvecklas. Du får det när du träffar och pratar med andra människor, kollegor som resenärer.

Har jobbet som yrkesförare förändrats med åren?
Ja, det skulle jag säga. Förutsättningarna förändras. Precis som för andra yrkesgrupper så har jobbet blivit stressigare och mer pressat med tiden. Sen är jag faktiskt en av dem som gillar högt tempo och hög puls i arbetet. Jag gillar utmaningen. Det har jag alltid gjort. Även om du har en riktigt körig och svettig rusningstid så vet du ju att den går över. Kring 19 lugnar det ned sig och du kan pusta ut.

Vad gör du när du inte är på jobbet?
Då blir det jakt och hundar. Vi har wachtelhundar och har genom hundrasen fått bekanta söderut som jag åker på jaktresor med. Wachtelhunden är en kortdrivande jakthund som jag jagar rådjur, älg och hjort med. Jakt är liksom yrkeskörandet någonting som har följt mig genom livet. Sen är jag också med i en grupp i Hörnefors som tar hand om viltolyckor och spårar upp djur som blivit skadade.

När är livet som bäst?
Det kan vara när jag sitter på pass en lite kylig höstmorgon, när solen går upp och träden gnistrar av frost och det är alldeles lugnt och stilla. Skogen blir en ventil på något sätt, en återhämtning. Du kan sitta alldeles stilla i flera timmar och bara titta och fundera.